Trappuppgången

Det är nåt speciellt med trapphus och trappuppgångar.
Det spelar ingen roll vart man befinner sig i Sverige.
Alltid utspelar sig samma scen och det kan upplevas som om det ligger en
förbannelse över detta jag nu ska berätta om.

Grannar

Det är som att besöka en plats man inte ska vara på.
En förbjuden zon. En plats där man inte talar eller uttrycker sina känslor.
Minsta liv och rörelse från dörrarna som är så stängda det bara gårfår hjärtat att börja slå.
Man kan höra hur trädörren, det tunga ekande ljudet av en trädörr som slagits igen på liv eller död och hastigt låst ute eventuella fiender när man tyst stegar nedåt trapporna.
Åter hörs en tryckande tystnad.
Bara bilarna hörs utanför, susandes förbi.
Öronen lyssnar efter minsta ljud. Ren överlevnadsinstinkt. Du fortsätter gå.

Har du sett dina grannar har du haft tur. Eller snarare varit skicklig.
Kanske att du rent av fintat och lurat dom till att stöta på dig där i trapporna.
Erkänn i så fall att du gjorde ditt eget segertecken efteråt och vandrat vidare nerför trapporna?
Jag har gjort det. Det blir en sport tillslut.
Du bara måste se vilka grannar du har.
Dom är duktiga på alla manövrar och snabba åtgärder. Men du överlistade dom denna gång.
Hur kunde det bli såhär?
Sen, när man väl stöter på dom, så får dom fram ett försynt "hej" och tittar besvärat på en.
Precis som om dom blivit tagna på bar gärning.
Eller att dom förlorade kurragömma-leken.
Förutom att det aldrig fanns någon som räknade.

Det är alltid lika förvånande när grannar tar två trappsteg på en gång
istället för ett, uppför trapporna, för att få försprång så dom snabbt kan låsa upp sin dörr och stänga igen och låsa dörren innan jag kommit upp till deras våning.
Det är också alltid lika förvånande att grannar väntar på att jag ska vara klar i trappuppgången innan dom ger sig ut.
Vore man en dum och elak människa skulle man ju kanske förstå deras beteende.
Eller så kanske dom tror och befarar att man skulle sno deras nycklar och själv
ta över deras lägenhet, äta deras knäckebröd och mysa ner sig skönt i deras tv-fotölj när man i själva verket har en egen, mycket skönare, våningen ovanför. Hemma hos sig.

Så kanske dom tänker. Grannarna.
Dom är fortfarande mycket sällsynta i trapporna.
Vill poängtera det ännu en gång.
Inte för att jag vill verka kunnig eller påläst.
Det har bara inte hänt så mycket sen sist jag skrev det.
Dom har fortfarande inte ändrat sitt beteende.
Hur gör man för att bryta trenden? Det går liksom lite långsamt i utvecklingen.
Kommer vi nånsin bli normala och trevliga på det mest självklara, naturliga sätt?
Inte gick vi i skolan och lärde oss vett och etikett för att klara oss i trappuppgångar inte.
Det missade dom. Lärarna.

Grannarna lever sina egna liv och medan åren går och nya hyresgäster flyttar in så uppdateras det ständigt ett nytt "nu-är-det-min-tur-att-öppna-dörren"-schema.
Har ni märkt det eller utspelar det sig bara i min trappuppgång?
Det kan vara morgon, lunch, eftermiddag eller kväll. Det spelar ingen roll.
Alltid utspelar sig samma sak.
Det säger bara SWISCH. Man känner vinddraget efter dom till och med.
Så snabba är dom.

Klockan åtta på morgonen cyklar min första granne till universitetet och klockan
fem i tolv är det rusningstrafik i trapporna för då är det lunch för herrarna i kostym och tjocka magar.
Dom jobbar på kontoret våningen ovanför.
Går man sen nerför trapporna efter fikat kl 15 så ser man klart och tydligt små kaffespår från alla take away pappersmuggar som dom burit på.
Det har droppat ner på de gråa marmorprydda trapporna och med regelbundet avstånd bildat runda mönster i form av små månar med krater i.
Bruna förstås. Av kaffefärgen.

På kvällen lever grannarna efter mottot "friskt vågat, hälften vunnit".
Man tar helt enkelt och chansar lite när man vrider om låset och snabbar sig ut.
Man vet nu att grannarna på samma våning kommit hem från både skola och jobb och att chansen att träffa på dom är större.Därav paniken.

Min andra granne, hon som är pensionär, hon kör på ett annat knep.
Tyst som en mus (tror hon) smyger hon sig ut från sin ytterdörr och låser den så tyst som möjligt.
Man kan höra och se hennes ansträngningar framför sig.
Måtte ingen komma ut just nu. Det tänker hon. För hon smyger.
Tyst som en mus öppnar hon hissdörren och drar undan hissgallret.
Vi har en gammal hiss i vår trappuppgång. En sån där som man inte kan lita på riktigt.
Hon drar för hissgallret så sakta och tyst att man får lust att skrika inifrån lägenheten så det hörs ut ordentligt:

Jag hälsade på henne en gång precis när hon hade flyttat in. Hon var söt och snäll. Men även hon förvandlades så småningom till en sällsynt varelse. Precis som alla andra.
Man blir väl som man umgås antar jag. Folkskygg och lättskrämd. Stackars människa.
Hon mådde säkert bättre i hennes förra trappuppgång. Eller fick hon nog av alla
skygga grannar där och flyttade hit i hopp om att finna mer belevade och sköna människor?
Ledsen tanten. Man blir faktiskt besviken mer än en gång i livet. Det vet du ju nu.

Jag såg henne från mitt fönster för inte så länge sedan. Hon hade besök och dom satt på balkongen i solen och pratade och skrattade.
Då var hon minsann belevad! Röd om läpparna och nypermanentat hår.
Söt som socker.
Fridfull och levande. Hon tog för sig och gestikulerade stort med de ådriga händerna. Ivrigt och levande.
Man kunde aldrig ana att det fanns ett trapphusmonster i hennes glada, glansiga ögon.
De fnittrade som tonåringar.

Min tredje granne som jag har på min våning. Ok. Bli inte chockade nu.
Henne har jag nu sett för första gången sen jag flyttade in för två år sen.
Två år sen.
Jösses.. Behöver hon aldrig gå och handla? Hur stort skafferi har hon egentligen?
Glömde. Hon är ju en tant hon med. Dom är kända för att vara sparsamma.
Så hon sitter nog inne med en hel del brödsmulor som hon omsorgsfullt bakat ihop till små aptitliga prillor.
Brödprillor.
Hon har förstås letat efter dom och andra rester ståendes på alla fyra under köksbordet. Hon tar vara på allt.

Jag åkte hiss med henne första gången nu när vi sågs. Vi sa inte mycket. Det kändes som att man var skyldig och hade gjort något dumt när jag nu inkräktade på hennes hiss. Stackars tant.
Hon måste ha trott att jag skulle dräpa henne därinne. Med mina bara händer.
För sånt gör ungdomar. De slåss och vevar med knytnävarna lite sådär häftigt.
De rånar och spelar tv-spel sent in på nätterna.

Tanken slår mig att om nåt allvarligt skulle hända.
Vågar man ringa på då och fråga om hjälp?
Eller ska man ligga och halvdö lite i hallen för att slippa få den där kalla ryggen från grannarna?
Hjälp. Min arm töms på blod. Bråttom bråttom. Vad göra?
Min telefon är död och snart gör jag den sällskap i de dödas land. Jag. Tror. Jag. Lägger. Mig. Ner. På. Välkomstmattan. Och...

"Hej min vän? Välkommen! Men vad gör du här i himlen så här dags? Du är ju bara 24 år.."
"-Mina grannar vägrar släppa in mig. De öppnar inte dörren för mig när jag ringer på!"
"-Prova då igen. Du ska inget ont tro om dina grannar."
"- FAN FÖR DIG HIMLAMAN.."

Jag blev glad senaste gången det var parad här utanför mitt fönster.
Helt plötsligt lyser hela staden upp och folket drar undan gardinerna och öppnar upp persiennerna för att se vad det är som står på.
Jag blev så glad.
Äntligen fick jag se vilka grannar jag hade!
Ska det krävas en studentparad för att få fram grannarna? Ja, då känns hoppet inte så stort att dom vill komma över på en fjuttig liten hembakad sockerkaka inte.

Jag får nöja mig med att dom finns där.
Grävandes djupt i deras skafferi efter de sista smulorna.
Ätandes fläskfilé med gräddsås på lördagarna.
Tassandes i trappuppgången om dagarna.




	Trappuppgången Det är nåt speciellt med trapphus och trappuppgångar. Det spelar ingen roll vart man befinner sig i Sverige. Alltid utspelar sig samma scen och det kan upplevas som om det ligger en förbannelse över detta jag nu ska berätta om. Grannar Vad innebär ordet grannar? Det är dom som bor närmast dig. Alla har vi en relation till våra grannar även om vi kanske inte pratar med dom varje dag eller kanske rent av aldrig, vilket råder i vår trappuppgång. Grannar för mig är dom mest mystiska varelser man kan stöta på. Dom mest sällsynta. Dom är svåra. Dom gör inget väsen för sig. I alla fall inte i min trappuppgång. Det är som att besöka en plats man inte ska vara på. En förbjuden zon. En plats där man inte talar eller uttrycker sina känslor. Minsta liv och rörelse från dörrarna som är så stängda det bara gårfår hjärtat att börja slå. Man kan höra hur trädörren, det tunga ekande ljudet av en trädörr som slagits igen på liv eller död och hastigt låst ute eventuella fiender när man tyst stegar nedåt trapporna. Åter hörs en tryckande tystnad. Bara bilarna hörs utanför, susandes förbi. Öronen lyssnar efter minsta ljud. Ren överlevnadsinstinkt. Du fortsätter gå. Har du sett dina grannar har du haft tur. Eller snarare varit skicklig. Kanske att du rent av fintat och lurat dom till att stöta på dig där i trapporna. Erkänn i så fall att du gjorde ditt eget segertecken efteråt och vandrat vidare nerför trapporna? Jag har gjort det. Det blir en sport tillslut. Du bara måste se vilka grannar du har. Dom är duktiga på alla manövrar och snabba åtgärder. Men du överlistade dom denna gång. Hur kunde det bli såhär? Sen, när man väl stöter på dom, så får dom fram ett försynt "hej" och tittar besvärat på en. Precis som om dom blivit tagna på bar gärning. Eller att dom förlorade kurragömma-leken. Förutom att det aldrig fanns någon som räknade. Det är alltid lika förvånande när grannar tar två trappsteg på en gång istället för ett, uppför trapporna, för att få försprång så dom snabbt kan låsa upp sin dörr och stänga igen och låsa dörren innan jag kommit upp till deras våning. Det är också alltid lika förvånande att grannar väntar på att jag ska vara klar i trappuppgången innan dom ger sig ut. Vore man en dum och elak människa skulle man ju kanske förstå deras beteende. Eller så kanske dom tror och befarar att man skulle sno deras nycklar och själv ta över deras lägenhet, äta deras knäckebröd och mysa ner sig skönt i deras tv-fotölj när man i själva verket har en egen, mycket skönare, våningen ovanför. Hemma hos sig. Så kanske dom tänker. Grannarna. Dom är fortfarande mycket sällsynta i trapporna. Vill poängtera det ännu en gång. Inte för att jag vill verka kunnig eller påläst. Det har bara inte hänt så mycket sen sist jag skrev det. Dom har fortfarande inte ändrat sitt beteende. Hur gör man för att bryta trenden? Det går liksom lite långsamt i utvecklingen. Kommer vi nånsin bli normala och trevliga på det mest självklara, naturliga sätt? Inte gick vi i skolan och lärde oss vett och etikett för att klara oss i trappuppgångar inte. Det missade dom. Lärarna. Grannarna lever sina egna liv och medan åren går och nya hyresgäster flyttar in så uppdateras det ständigt ett nytt "nu-är-det-min-tur-att-öppna-dörren"-schema. Har ni märkt det eller utspelar det sig bara i min trappuppgång? Det kan vara morgon, lunch, eftermiddag eller kväll. Det spelar ingen roll. Alltid utspelar sig samma sak. Det säger bara SWISCH. Man känner vinddraget efter dom till och med. Så snabba är dom. Klockan åtta på morgonen cyklar min första granne till universitetet och klockan fem i tolv är det rusningstrafik i trapporna för då är det lunch för herrarna i kostym och tjocka magar. Dom jobbar på kontoret våningen ovanför. Går man sen nerför trapporna efter fikat kl 15 så ser man klart och tydligt små kaffespår från alla take away pappersmuggar som dom burit på. Det har droppat ner på de gråa marmorprydda trapporna och med regelbundet avstånd bildat runda mönster i form av små månar med krater i. Bruna förstås. Av kaffefärgen. På kvällen lever grannarna efter mottot "friskt vågat, hälften vunnit". Man tar helt enkelt och chansar lite när man vrider om låset och snabbar sig ut. Man vet nu att grannarna på samma våning kommit hem från både skola och jobb och att chansen att träffa på dom är större.Därav paniken. Min andra granne, hon som är pensionär, hon kör på ett annat knep. Tyst som en mus (tror hon) smyger hon sig ut från sin ytterdörr och låser den så tyst som möjligt. Man kan höra och se hennes ansträngningar framför sig. Måtte ingen komma ut just nu. Det tänker hon. För hon smyger. Tyst som en mus öppnar hon hissdörren och drar undan hissgallret. Vi har en gammal hiss i vår trappuppgång. En sån där som man inte kan lita på riktigt. Hon drar för hissgallret så sakta och tyst att man får lust att skrika inifrån lägenheten så det hörs ut ordentligt: -" MEN DRA IGEN DET DÄR JÄVLA GALLRET NÅN GÅNG IDAG TANTJÄVEL!". Hon försvinner ner med hissen. Jag hälsade på henne en gång precis när hon hade flyttat in. Hon var söt och snäll. Men även hon förvandlades så småningom till en sällsynt varelse. Precis som alla andra. Man blir väl som man umgås antar jag. Folkskygg och lättskrämd. Stackars människa. Hon mådde säkert bättre i hennes förra trappuppgång. Eller fick hon nog av alla skygga grannar där och flyttade hit i hopp om att finna mer belevade och sköna människor? Ledsen tanten. Man blir faktiskt besviken mer än en gång i livet. Det vet du ju nu. Jag såg henne från mitt fönster för inte så länge sedan. Hon hade besök och dom satt på balkongen i solen och pratade och skrattade. Då var hon minsann belevad! Röd om läpparna och nypermanentat hår. Söt som socker. Fridfull och levande. Hon tog för sig och gestikulerade stort med de ådriga händerna. Ivrigt och levande. Man kunde aldrig ana att det fanns ett trapphusmonster i hennes glada, glansiga ögon. De fnittrade som tonåringar. Min tredje granne som jag har på min våning. Ok. Bli inte chockade nu. Henne har jag nu sett för första gången sen jag flyttade in för två år sen. Två år sen. Jösses.. Behöver hon aldrig gå och handla? Hur stort skafferi har hon egentligen? Glömde. Hon är ju en tant hon med. Dom är kända för att vara sparsamma. Så hon sitter nog inne med en hel del brödsmulor som hon omsorgsfullt bakat ihop till små aptitliga prillor. Brödprillor. Hon har förstås letat efter dom och andra rester ståendes på alla fyra under köksbordet. Hon tar vara på allt. Jag åkte hiss med henne första gången nu när vi sågs. Vi sa inte mycket. Det kändes som att man var skyldig och hade gjort något dumt när jag nu inkräktade på hennes hiss. Stackars tant. Hon måste ha trott att jag skulle dräpa henne därinne. Med mina bara händer. För sånt gör ungdomar. De slåss och vevar med knytnävarna lite sådär häftigt. De rånar och spelar tv-spel sent in på nätterna. Tanken slår mig att om nåt allvarligt skulle hända. Vågar man ringa på då och fråga om hjälp? Eller ska man ligga och halvdö lite i hallen för att slippa få den där kalla ryggen från grannarna? Hjälp. Min arm töms på blod. Bråttom bråttom. Vad göra? Min telefon är död och snart gör jag den sällskap i de dödas land. Jag. Tror. Jag. Lägger. Mig. Ner. På. Välkomstmattan. Och... "Hej min vän? Välkommen! Men vad gör du här i himlen så här dags? Du är ju bara 24 år.." "-Mina grannar vägrar släppa in mig. De öppnar inte dörren för mig när jag ringer på!" "-Prova då igen. Du ska inget ont tro om dina grannar." "- FAN FÖR DIG HIMLAMAN.." Jag har nu inget val. Jag måste ringa på. Jag blev glad senaste gången det var parad här utanför mitt fönster. Helt plötsligt lyser hela staden upp och folket drar undan gardinerna och öppnar upp persiennerna för att se vad det är som står på. Jag blev så glad. Äntligen fick jag se vilka grannar jag hade! Ska det krävas en studentparad för att få fram grannarna? Ja, då känns hoppet inte så stort att dom vill komma över på en fjuttig liten hembakad sockerkaka inte. Jag får nöja mig med att dom finns där. Grävandes djupt i deras skafferi efter de sista smulorna. Ätandes fläskfilé med gräddsås på lördagarna. Tassandes i trappuppgången om dagarna. Det är kanske så jag vill ha dom med. Mina grannar. Lenita Elvin